Mats Lekander & Göran Kecklund
Mats Lekander & Göran Kecklund

Överdrivna budskap om stress

DN tar i en artikelserie upp betydelsen av stress för hälsa och för hjärnans struktur och funktion. Att stress, bland annat exponering för ogynnsamma psykosociala arbetsmiljöfaktorer, ökar risken för kroniska sjukdomar, t ex hjärt- och kärlsjukdom och depression, har ett relativt gott vetenskapligt stöd. Men eftersom stressrelaterade problem är vanliga och eftersom bevisläget för hur stress ska behandlas eller motverkas är svagt, är det viktigt att ämnet behandlas på ett balanserat och vederhäftigt sätt. Genom att vara överdriven och delvis inkorrekt riskerar DNs ansats att både öka okunskapen och sprida rädsla. Den 7 januari ägnas ämnet ett uppslag med rubriken ”Långvarig stress krymper din hjärna”, illustrerat med en felbemängd illustration över en helsida. Stress över så kallade livspussel, åskådliggjort med en klocka med inte mindre än fyra möten på en dag, påstås bidra till förhöjda kortisolnivåer under längre tid. Detta är inte sant – kortisolforskningen är djupt inkonsistent, och inte bara höjda utan även sänkta kortisolnivåer, om några skillnader finns överhuvudtaget, påstås ibland bero på stress. Med ett engagerat liv i ett socialt sammanhang följer naturligt ett antal uppgifter under en dag med tider som behöver passas, vilket för de allra flesta individer rimligen är förknippat med god snarare än dålig hälsa. I förhållande till de situationer krigsdrabbade, arbetslösa eller flyktingar utsätts för är vi illa ute om hanterandet av livspussel orsakar så stora skador i hjärnan som DN beskriver.

I DNs illustration sägs det att ”hjärnan bokstavligen krymper”. Det är sant att man i djurförsök kan visa att strukturen i vissa hjärnområden påverkas (på ett reversibelt sätt) av extremt stark belastning, men det är mycket oklart om dessa resultat är relevanta för människan. Dessutom tyder svensk forskning på att utmaningar snarare är bra för hjärnan, för att motverka demens, och att personer med högre stress och mindre hippocampus (en av strukturerna i DNs illustration) kan bero på sårbarhetsfaktorer snarare än vara resultatet av stressexponering. Kanske har personerna i själva verket mindre sådana hjärnområden redan innan de får ökade stressnivåer. DN påstår att mindfulness minskar kortisolutsöndring och att detta ”gör att hjärnan kan växa tillbaka till normal storlek”, vilket snarast är ett önsketänkande, om nu hjärnan är negativt påverkad.

Varför ska man vara försiktig med en ansats som den som DN, och ofta andra medier, ger uttryck för? En första anledning är att man ska hålla sig till vad som är sant och rimligt säkert. En andra anledning är att det finns goda skäl att anta att den oro man bidrar till att sprida är skadlig. Stora befolkningsstudier tyder på att rädsla för stress är farligt i sig (det vill säga ökar sambandet mellan långvarig stress och negativa hälsoutfall, ett samband som för övrigt ofta är mindre än för många andra livsstilsfaktorer) och att det är förknippat med ökade problem. Hjärnans förmåga att forma symptom och att tolka förändringar i kroppen som symptom snarare än ”brus” är välbelagd, och kan få näring av obalanserade budskap. Stressdiagnoser som exempelvis utmattningssyndrom och anpassningsstörning innehåller antaganden om att problemen orsakas av identifierbara stressfaktorer, men man vet att människor ofta har svårt att korrekt identifiera orsaksförhållanden. Oro och ångest är delar av psykisk ohälsa. Förebyggandet och behandlingen av denna ohälsa är allvarligt eftersatt, men motverkas av orimliga skräckscenarier som dem som målas upp i DN.

Mats Lekander, professor vid Stockholms Universitet och Karolinska Institutet, föreståndare för Stockholm Stress Center

Göran Kecklund, professor, ställföreträdande föreståndare för Stressforskningsinstitutet vid Stockholms Universitet